Von drauß’ vom Walde komm ich her; Ich muss euch sagen, es weihnachtet sehr*

*ung. “Ut ur skogen kommer jag;
Jag vill berätta för er att det jular sig mycket.”

Jag har i flera veckor enbart längtat efter trösterika saker, varma och vänliga, i denna deprimerande tid av snålblåst och mörker – jag har ätit clementiner och pepparkakor till middag, läst Dickens och värmt mjölken till kaffet och tittat på “Fanny och Alexander” och “Mordet på orientexpressen” (nej, “Fanny och Alexander” är ingen mysfilm, det är sant, men varje replik, varje gest är innött och välbekant, jag tycker att den känns trygg), skulat under filtar och täcken och mutat C att gå och hämta kaffe, choklad, tidningar, böcker… Alla nyheter är så deprimerande, men tack vare snön som lagt sig – om inte i djupa, mjuka drivor så i alla fall flortunt och fläckvis – lyckas vi uppbåda något slags julkänsla i alla fall. Nu sitter jag på kontoret och väntar på att få äta lunch, under tiden äter jag kola (julklapp från revisorn) och nougat (julklapp från hyresvärden) och bloggar. Ska man ge julklapp till sin revisor? Gud, det ska man säkert, nu fick jag dåligt samvete av att äta kola. Går över till nougaten. Nougat är ändå godare. Snart ska jag åka hem och ha julledigt, träffa min bror som jag saknar, laga Janssons frestelse till femton personer, dricka glögg och fortsätta lyssna på P2 Klassisk Jul. Förlåt att jag har bloggat tråkigt, jag ville egentligen bara säga god jul.