Om fäder

15 februari, 2009 § 9 kommentarer

”jag minns min pappa och hur han brukade hålla mig”

SvD igår: vårens litteratur om fäder (i Linderborgs fotspår typ, eller var det någon annan som var först?), ”romaner” (ofta debuter) av typen ‘jag minns min pappa’. Lite trött va, eller? Ett säkert kort liksom, vad är lättare att romantisera och mytomspinna än fäder/föräldrar? Man har grundstommen, ett historiskt perspektiv, en komplicerad karaktär, en känslomässig anknytning för nerv och känsla… Problemet är väl att det blir en slags mellanlitteratur, varken fiktion eller fakta liksom. Det kanske inte gör någonting i sig, men när fiktionen begränsas (och språket hämmas) av hänsyn till fakta och fakta förvanskas av falska minnesbilder blir det såklart problem. Dessutom: är man intresserad av att skriva en kvalitativ text eller av att reda ut sina egna problem i offentlighetens ljus (med pengar som lockbete, naturligtvis)?

Trots ovanstående resonemang, helt motsägelsefullt, lägger jag härmed upp några gamla teckningar av typen ‘jag minns min pappa’. Jo, också jag har genomgått någon slags banalt behov av att ”reda ut” en komplicerad relation, och, tja, då ritade jag teckningar. Kul.

min far ser utsåhär idag typ (fast irl ser det inte ut som om han målat läpparna med läppstift)
Annonser

§ 9 svar till Om fäder

  • a.m.o. skriver:

    Läs Hanna Hellquist text på Newsmill. Här har du länken: http://newsmill.se/artikel/2009/01/26/jag-vill-ta-makten-over-pappa

  • Johanna skriver:

    Det ligger visst någonting i det där; behovet av att ifrågasätta, att göra upp med en far som inte velat/kunnat möta barnets behov och önskemål, att ta kontroll. Det är en anledning som känns relevant (sen kan man förstås diskutera om man alltid BEHÖVER en anledning för att skriva, fast det är en annan diskussion), fast jag tycker ändå att problemet kvarstår: konflikten mellan å ena sidan kravet på kvalitet och estetik, å andra sidan sanningsanspråket (spec när kända fäder porträtteras, jfr Gömda-debatten)

  • The Season skriver:

    Det verkar svårt att skriva fullkomligt sanningsenligt om ickenärvarande fädrer (fysiskt eller mentalt), eftersom det finns mycket att spekulera kring när man inte har tillgång till den nödvändiga mängd underlag för att göra ett rättfärdigande porträtt. I min närhet ser jag ett barns behov av att hitta svar om sin far, det är de mest otroliga sanningar som frambringas (på tal om mytomspunnen). Det behovet kvarstår förmodligen hela livet om man inte får chansen att lära känna. Att hitta ett sätt att förhålla sig till en avsaknad, en brist, kanske kan vara att skapa en sanning.Fina teckningar!

  • Johanna skriver:

    Det är detta jag menar; jag förstår så väl att behovet kan finnas och hur det uppkommer, men LITTERÄRT sett kan det bli problematiskt. Som du säger är det svårt att beskriva eller rationellt reda ut någonting om man känslomässigt står alltför nära – det är så lätt att det blir känsloprojicering i stället för en berättelse eller ett porträtt.Jag menar inte att jag tycker att det är en dålig idé att skriva om jobbiga relationer (eller om vad som helst som känns svårt), jag menar bara att man ska vara medveten om den underliggande risken att kvaliteten blir lidande. Och tack!

  • C-M skriver:

    Men det är väl egentligen inte själva formen (självbiografin) som är problemet? Är det inte just avsaknaden av litterärt djup som gör många självbiografier lite outhärdliga? (Har ej läst nämnda böcker – så jag uttalar mig inte om dem.) JM Coetzees ”Pojkår” och ”Ungdomsår” befinner ju sig likaså i gränslandet mellan fakta och fiktion – men balanserar, tycks det mig, sig genom detta dilemma utmärkt. Sen skulle man ju också kunna påpeka att varje (”sann”) historia är en ”lögn”, såtillvida att den framhäver och döljer händelser ganska godtyckligt med syftet att producera någon slags syntes och helhet! Anyway. Bra inlägg.

  • Johanna skriver:

    C-M, jo! (fast jag tänker nog på biografin snarare än självbiografin som form. Mer specifikt grejen att porträttera en förälder)Det är väl när sanningsanspråket (alltså när det faktum att historien är ‘sann’ uttalat sätts i främsta rummet) kommer in i bilden som man står inför en problematik som blir svår att kringgå; ett ‘sanning framför allt’ som devis, och det tycks också vara vid denna ståndpunkt de litterära anspråken på kvalitet glöms bort?

  • C-M skriver:

    Jag vet inte riktigt om jag förstår vad du menar. Du menar att sanningsdriften tränger undan de mer konstnärliga ambitionerna? Om det är vad du menar, håller jag inte riktigt med i teorin, men kanske i praktiken.Det är väl alltid ett slags balansgång mellan innehåll och form. Om vi säger att Sanningen är förpassad till innehållet, och det konstnärliga uttrycket är formen, är det väl ganska godtyckligt om den ena polen blir lidande pga. den andra? Dvs.: X porträtt av sin far är ur estetisk synvinkel kanske dåligt; men inte pga. innehållet utan pga. X oförmåga att uttrycka sig med konstnärliga medel! (OK. jag vet inte riktigt vad jag pratar om nu.)

  • Johanna skriver:

    C-M, jag märkte själv att jag har lite svårt att få fram vad jag menar, men ok. Visst är det många som balanserar form och innehåll på ett bra sätt (och i teorin är det väl inga konstigheter), men i praktiken (och då tänker jag fr a på en slags bekännelselitteratur, ‘såhär var min pappa EGENTLIGEN, med tvkameran avstängd’ etc) är i alla fall jag av den åsikten att kravet på sanning många gånger verkar tränga undan den litterära ambitionen (jag tror iofs att mycket kan skyllas förlagen och inte författarna, bekännelselitteratur och ‘true stories’ säljer som du vet).Hmm, det här blev nog inte klarare än förut, men jag är så trött nu att jag inte orkar tänka riktigt.

  • C-M skriver:

    Gott. Jag håller med!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Om fäderDekadensmagasinet.

Meta

%d bloggare gillar detta: