Kära dagbok,

28 februari, 2010 § 4 kommentarer

idag har jag varit i en antikaffär och hittat ett Turner-oljetryck, det var vackert men inneslutet i en billig och smaklös ram, det förstörde hela grejen.

Hela den här veckan, liksom förra, gick jag och oroade mig över jobb och för att man har slutat skicka böcker till mig. Nu har jag fått en bok så nu vågar jag erkänna det för mig själv, men vad hemskt det är när man liksom tror att det är slut nu, jag kanske inte får fler! Hm, jag måste ha fler uppdragsgivare, men jag är så dålig på att sälja in mig, dessutom vet jag inte hur man gör.

Igår åt jag utmärkt pasta och drack gott vin i Köpenhamn, men nu är det en ny dag och nu ska jag utöva dammsugning och ugnsbakning av falukorv och annan diskbänksrealism.

Annonser

Klasstestet

24 februari, 2010 § 8 kommentarer

När jag var yngre var det en vän som gav mig ett grovt tillyxat klasstest, ett slags quiz där man genom att fylla i diverse uppgifter – föräldrarnas yrke och sparkapital och utbildning (jo, föräldrarnas, eftersom testet var utformat för oss som var typ femton) – placerades in i rätt fack. Det var så enkelt för min vän, det fanns exakta skiljelinjer mellan klasserna som kunde uttryckas i form av inkomster och akademiska poäng. Jag ägde ju inga produktionsmedel, men å andra sidan hade mina föräldrar akademiska poäng – så jag hamnade i något av medelklassens alla mellanskikt, jag kommer inte ens ihåg var. ”Men vi har ju inga pengar” försökte jag, för då var min mamma nyskild och i en djup ekonomisk svacka, men det räknades liksom inte att vi alltid åt billiga pannkakor i slutet av månaden, att jag och min bror aldrig hade varit utomlands på semester. Jag vet att fattigdom inte enbart är reserverad för arbetarklassen, men som femtonåring var det svårt att förstå.

Jag inbillar mig att det är många av er som läser här som som känner igen er i rädslan att i olika sammanhang bli avslöjad – som dum, obildad, förbisedd;  att vara livrädd inför andras tvärsäkra sätt att ta sig fram i världen. Att det ska avslöjas att man snickrat sina referensramar själv, i stället för att ha dem i blodet, och med dem de pinsamma kunskapsluckor som oundvikligen uppstår då. Mitt eget bildningskomplex är i alla fall enormt.

Jag tror att det var Therese E som skrev någonstans att hon kände sig mer hemma i fikarummet på äldreboendet än på någon annan arbetsplats. Jag vet inte, men jag upplever den situationen som exakt lika problematisk som den omvända. ”Jaha Johanna, har du SKRIVIT NÅGOT I TIDNINGEN på sistone då?” vrålar mina arbetskamrater tvärs över det där fikarummet och jag tittar i golvet och viskar ja, för jag vet att de de inte tycker att det är ett riktigt yrke att ”skriva i tidningen”, och jag vet att de tittar på varandra med menande blickar när de tror att jag inte ser. Och jag undrar om jag inte känner en djupare skam då, än när jag tvingas erkänna mina kunskapsluckor.

Alltså apropå det här. Och, hm, observera att jag inte försöker kokettera med min bakgrund nu, det här var bara en högst personlig reflektion över sakernas tillstånd.

Träd och berg flockas omkring honom

23 februari, 2010 § 5 kommentarer

Åh, jag läser en så bra bok om myter och symboler, den har fina målningar som illustrerande exempel:

Gustave Moreau - Orfeus profetiska huvud och hans lyra (1866)

Det är Orfeus vars huvud, efter att det skiljts från kroppen av en skara svartsjuka menader, spolades upp på en av Lesbos stränder. Det finns så många fina små detaljer i den här bilden, titta på tjejens fötter till exempel; de ser helt köttiga ut, alltså som om det vore muskler och ledband och fettkuddar där under huden. Och se på sidenet uppe vid knät, vilken blänka och skärpa, och bakom är det en klippa som bara är antydd, det är så fint målat! (och lägg märke till de två små grekiska sköldpaddorna bredvid, och till vänster citrusbusken)

Och himlen, titta på den, när jag ser den förstår jag precis varför jag är så trött på snön. Jag blir så deprimerad när hela himlen har exakt samma färg, utan några skiftningar; hela världen har tappat sina nyanser och det gör mig ledsen. Jag tycker mycket om snön och ljuset alltså, men jag står inte ut med det monokroma grå. Den här himlen har ju det mesta man kan önska sig, den är lite Turner-lik, och ljuset bakom kastar liksom färg över hela landskapet.

Välkomna!

21 februari, 2010 § 21 kommentarer

Hej, välkomna hit, åh vad jag tycker om min nya blogg! Jag har fixat och grejat och importerat inlägg och kommentarer från den gamla bloggen, bilderna ser hemska ut men det enda jag kan göra är att redigera inläggen manuellt, och det orkar jag bara göra med några stycken. Men alltså, den gamla bloggen kommer ju att ligga kvar, oroa er inte.

Här är jag!

Anledningen till att jag flyttar är mest att liksom avanonymisera mig själv genom flikarna ni ser däruppe; ”Om mig” och ”Text” (där jag tänker att jag ska lägga upp länkar till texter jag skriver annorstädes. På min gamla blogg kändes det aldrig riktigt bekvämt att länka till dem, men om jag bara låter dem ligga under den där fliken tror jag att det kommer att kännas bra). Annars kommer jag skriva som vanligt, det vill säga vad som har råkat bli en dagbok om snygga målningar. Fast jag har verkligen ambitioner att skriva om annat, alltså!

(och förresten, om jag har fattat det hela rätt så måste jag godkänna era kommentarer första gången ni kommenterar? Så första gången får ni vänta lite innan den publiceras, men efteråt fungerar det som vanligt. Tror jag.)

Dagens bild

16 februari, 2010 § 7 kommentarer

Painting breathes life into sculpture!

Huvud av hjort

16 februari, 2010 § 4 kommentarer

Hej och välkomna till konstbloggen – jag tycks inte kunna blogga om annat, jag tänker att jag ska göra det men det vill sig liksom inte. Jag läser inte ens någonting, bara konstbok efter konstbok, hoppar från den ena till den andra, upptäcker släktskap, sammanhang; aah, jag skulle kunna sitta uppe, natt efter natt, och göra det här.

Idag har jag mest tänkt på den här bilden (och det är så irriterande att jag inte hittar en bättre bild, gå genast och slå upp den i närmaste konsthistoriska lexikon!):

(fast man kan klicka)

Jag tycker att den är hjärtskärande på ett sätt jag inte riktigt kan sätta fingret på. Inte för att den handlar om döden, eller för att hjorten kanske lider, eller för att någon velat skjuta den – det är nog för att den är så vacker samtidigt som den är allt det där, genomgående vacker alltså, det finns inte tillstymmelse till disharmoni i den här bilden. Utom pilen och själva döden då, men uttrycksmässigt alltså. Förgängligheten ÄR ju vacker, i alla fall ibland, och det är en tanke som är på samma gång sorglig och lite upplyftande.

När vi var i Norge

15 februari, 2010 § Lämna en kommentar



JAG HAR HITTAT MIN KAMERASLADD!

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för februari, 2010Dekadensmagasinet.