Långsamhetens lov

16 januari, 2013 § 1 kommentar

Sofia beskriver så bra vad min mamma alltid kallade mitt ”drömmande” när jag var liten. Jag älskar verkligen att sitta och tänka på och liksom umgås med grejer – texter, bilder, melodier – och jag är långsam, en egenskap som jag länge föraktade hos mig själv men som jag nu uppskattar mycket. Inte så långsam i handling – jag är ibland (fast mer och mer sällan, det ska erkännas) en lika stor bokslukare nu som i tonåren, lite beroende på vad jag läser, förstås; jag tar in målningar och musik på ett likaledes hungrigt vis – men i tanken, eller hur ska jag säga, i sinnet. Jag gör om. Läser om, tittar igen, lyssnar igen. Jag har läst Farväl till Berlin minst en gång om året sedan jag hittade den i bokhyllan hemma i vårt vardagsrum (märkligt malplacerad bland alla Svalans bokklubb-böcker), långt innan jag blev medveten om filmen och musiken och Liza Minelli, och jag och den här målningen har en pågående kärlekshistoria sedan 1996.

§ Ett svar till Långsamhetens lov

  • Sofia skriver:

    Johanna, jag har glömt att kommentera det här inlägget fast jag tyckte att det var så fint! Känner förstås igen mig mycket i den där långsamheten, att liksom idissla saker. Jag har alltid varit en extremt långsam läsare eftersom jag har ett behov av att ”smaka av” varje mening – läsa den en extra gång, verkligen ta in den. Av detta skäl fick jag på ett lästest i åk 1 i gymnasiet omdömet att jag hade lässvårigheter och behövde extra tid på prov. Mycket lustigt tyckte jag både då och idag. Jag läser också ofta om böcker – Anna Karenina, Jane Eyre och George Eliots Middlemarch är nog de tre romaner jag läst om flest gånger. Har förövrigt samma beteende när det kommer till film och här är repriserna långt mer tilltagna; har sett BBC-versionen av Stolthet och Fördom MINST tjugo gånger. Senast för en vecka sedan och ändå grinar jag precis lika mycket när Mr Bingley friar till Jane som jag gjorde första gången. Botticellitavlan förresten – även jag har en långvarig kärlekshistoria till den, tycker att ”Botticellikvinnan”, mjölkvit och honungsblond med själfulla ögon och mjuka höfter och lår på alla sätt är det ultimata skönhetsidealet. Kanske är det sådär man kommer att se ut när man kommit till himlen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Långsamhetens lovDekadensmagasinet.

Meta

%d bloggare gillar detta: