Lite sans, tack!

8 januari, 2014 § Lämna en kommentar

I Palettens nya nummer presenteras projektet ”Peeping Tom” med ambitionen att inviga läsaren i den konstnärliga processen, att bjuda in det offentliga, den publika bilden, i det privata, det pågående arbetet. I ett grumligt, suggestivt bildreportage dokumenteras halvfärdiga verk av bland andra Annika von Hausswolf, Makode Linde och Miriam Bäckström.

Annika von Hausswolf, Untitled (Kingdom of Heaven), 2011

Ett annat verk – från 2011 – av Annika von Hausswolf: Untitled (Kingdom of Heaven). Klicka på bilden för källa och fler bilder.

Det är en bra utgångspunkt – många är de konstnärer som genom åren arbetat med den egna eller andras arbets- och skapandeprocess som tematik, det är en källa som tål att ösas ur. Här ställs de förutsättningarna på huvudet – eftersom det inte är konstnärerna som dokumenterar processen, och diskussionen därom lämnas åt publiken, kritikerna, curatorerna och förstås läsaren.

Själva huvudnumret då, bildreportaget – tja, är syftet att hölja skapandeprocessen i ett mystiskt dunkel är det ett lyckat projekt, för ärligt talat gör bilderna mig mer irriterad än nyfiken på process och resultat.  Givet är i samtliga dokumentationer en titel och en eller flera suddiga bilder. Det är ganska snyggt, men det kryptiska rimmar illa med den typen av konceptuellt arbete som utmärker de representerade konstnärerna, verk som kräver sammanhang och kontexter för att fungera. Bilderna fungerar därför knappast som utsnitt ur pågående processer, utan snarare som statiska symboler för vad vi redan känner till om de olika konstnärskapen.

I ett nummer som i övrigt präglas av konstens kringmaskineri – en ganska rolig satir om kulturbyråkratiska mödor signerad Jörgen Svensson, en text om curating av Sinziana Ravini – fastnar jag i Jean-Max Colards text, ett slags drömlogg där curatorn Colard nedtecknat ett antal drömscenarion om de mest bisarra utställningar, säkert delvis påverkade av verkliga exempel. Det känns som om skillnaden mellan det sannolika och det fullkomligt vansinniga suddats ut, och jag vet inte riktigt vad det vill säga – är det bra att de snurrigaste drömbilder känns fullt tänkbara att stöta på i närmsta konsthall? Är det betecknande för ett befriande öppet tankeklimat? Eller är det, vilket läger jag nog får ansluta mig till, ett tillstånd som får en att längta efter lite struktur, lite sans – lite rimlighet?

Publicerad i Helsingborgs Dagblad 2014.01.07

(hej, i ett försök att sparka igång bloggy kanske jag kommer att lägga in någon text jag skrivit för HD Kultur ibland. Idag: om Palettens senaste nummer)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Lite sans, tack!Dekadensmagasinet.

Meta

%d bloggare gillar detta: