Del (valfritt tal gånger oändlighet) i sömnlöshetens hus: jag har, lätt maniskt, börjat bläddra i kategorin ”Sista chansen” på Traderas mobilapp om nätterna. Det är detta jag kommer att minnas från denna vår – en liten, svag ljuspöl kring skärmen, värkande ögon, i listan fiskedrag, klädpaket, shabby chic-prylar, gamla tennstop och fler formlösa, sladdriga postorderklänningar än jag trodde det var möjligt att producera.

Kvällsbild

Pascal Dagnan Bouveret, Les Bretonnes au pardon (1887)

Detta om detta.

Hej hej, jag har ändrat designen på bloggy! Stasimon skrev fint om förhoppningen om en nalkande bloggvår vilket var bra för bloggmoralen, jag gick in och läste lite historik här och började greja med designen (provade teman i en evighet innan jag tröttnade och valde det här, jag vet att titeln är orange men det går inte att ändra färger utan Premium) och nu skriver jag ett inlägg!

Jag läste några bra nyårslöften från bloggen Darjeeling tack, en av alla dessa bra bloggar som i avsaknad av uppdateringar sakta glidit ur det digitala medvetandet och dött 😦 Idag rensade jag min länklista med tungt hjärta, tog bort en massa bloggar som inte postat något på ÅR (men är så värd läsning, spring och läs t. ex. Die Kaschemme, wtosiotl, Vikomten). I alla fall, såhär skrev Darjeeling, tack i ett av sina sista inlägg:

2012 ska jag: laga mer och godare mat. Resa. Skriva. Göra saker jag inte gjort förut och träffa människor jag inte träffat förut. Ordna ett fantastiskt litet hem åt mig själv. Fotografera mer. Vara mer glad än ledsen. (…) Vara glad nu istället för sen.

Men ja, så bra löften! Särskilt det där om att vara glad nu *fångar dagen* och maten. Jag hatar att laga mat och gör det ganska sällan, dessutom är matsnobbism det sista jag kan anklagas för (det har jag ärvt efter min pappa, kungen av kafeterior och vägkrogar) och jag förhåller mig extremt skeptisk till nya smaker, så det är svårt att experimentera och jag provar sällan nya recept. Pulled pork har jag provat och det var väl okej, men jag äter hellre en gulasch eller fläsklägg och smörigt rotmos. Således tänker jag mig tema vällagad husmanskost för 2014 – jag gav bort Tore Wretmans Svensk Husmanskost förra året och tänkte nu låna den och laga lite recept ur den.

Idag var vi på barnkalas och det enda jag kunde tänka på var Knausgårds tvåa (är det väl?).

Lite sans, tack!

I Palettens nya nummer presenteras projektet ”Peeping Tom” med ambitionen att inviga läsaren i den konstnärliga processen, att bjuda in det offentliga, den publika bilden, i det privata, det pågående arbetet. I ett grumligt, suggestivt bildreportage dokumenteras halvfärdiga verk av bland andra Annika von Hausswolf, Makode Linde och Miriam Bäckström.

Ett annat verk – från 2011 – av Annika von Hausswolf: Untitled (Kingdom of Heaven). Klicka på bilden för källa och fler bilder.

Det är en bra utgångspunkt – många är de konstnärer som genom åren arbetat med den egna eller andras arbets- och skapandeprocess som tematik, det är en källa som tål att ösas ur. Här ställs de förutsättningarna på huvudet – eftersom det inte är konstnärerna som dokumenterar processen, och diskussionen därom lämnas åt publiken, kritikerna, curatorerna och förstås läsaren.

Själva huvudnumret då, bildreportaget – tja, är syftet att hölja skapandeprocessen i ett mystiskt dunkel är det ett lyckat projekt, för ärligt talat gör bilderna mig mer irriterad än nyfiken på process och resultat.  Givet är i samtliga dokumentationer en titel och en eller flera suddiga bilder. Det är ganska snyggt, men det kryptiska rimmar illa med den typen av konceptuellt arbete som utmärker de representerade konstnärerna, verk som kräver sammanhang och kontexter för att fungera. Bilderna fungerar därför knappast som utsnitt ur pågående processer, utan snarare som statiska symboler för vad vi redan känner till om de olika konstnärskapen.

I ett nummer som i övrigt präglas av konstens kringmaskineri – en ganska rolig satir om kulturbyråkratiska mödor signerad Jörgen Svensson, en text om curating av Sinziana Ravini – fastnar jag i Jean-Max Colards text, ett slags drömlogg där curatorn Colard nedtecknat ett antal drömscenarion om de mest bisarra utställningar, säkert delvis påverkade av verkliga exempel. Det känns som om skillnaden mellan det sannolika och det fullkomligt vansinniga suddats ut, och jag vet inte riktigt vad det vill säga – är det bra att de snurrigaste drömbilder känns fullt tänkbara att stöta på i närmsta konsthall? Är det betecknande för ett befriande öppet tankeklimat? Eller är det, vilket läger jag nog får ansluta mig till, ett tillstånd som får en att längta efter lite struktur, lite sans – lite rimlighet?

Publicerad i Helsingborgs Dagblad 2014.01.07

(hej, i ett försök att sparka igång bloggy kanske jag kommer att lägga in någon text jag skrivit för HD Kultur ibland. Idag: om Palettens senaste nummer)

När gryningen på ögonlocken andas –

Se, några av mina favoritpersoner på internet har börjat blogga! Om skönhet!

→ Skönhetskabinettet

Exempel på skönhet: Alfred och Francis Douglas.

The untypical lista

Jag tänkte göra en lista, men alltså… allting, exakt allting, jag har gjort under detta år har handlat om barnet, det älskade, krävande barnet som kom på årets första dag och som slukar min tid med samma glupande aptit som han tar sig an allt annat i livet. Jag fyllde trettio år men lade knappt märke till det, slutade på mitt trygga halvtidsjobb och har nu ingen aning om vad jag ska göra härnäst, bryr mig inte nämnvärt om det heller, har jobbat på med texterna som märkligt nog fortfarande rinner ur fingrarna.

Jag fick julklappsböcker som jag hoppas hinna läsa… någon gång, den berömda Steglitsan som jag ännu inte öppnat och den inte så berömda Haren med bärnstensögon som verkar trivsam (men alltså, knappt ett tiotal sidor in i de Waalboken visar den gäckande steglitsan sig också där, flaxar ut och in i en guldskimrande kärve halm…!).

Om jag får önska mig något för 2014 så önskar jag mig helt fräckt monetära medel (ett välbetalt och roligt jobb går också bra!), jag är så trött på att jämt och ständigt hålla på att räkna och räkna och aldrig få någonting att gå ihop, någon gång.

Med de muntra orden – gott slut och gott nytt 2014!

Sommaren

Jag vet inte vad det vill säga att det bästa med den här sommaren var alla powerwalks om kvällarna, i min ensamhet. Annat – att plötsligt ha en hel liten familj att umgås med, utflykterna, stränderna, jobbet, böckerna, vinet – det var också bra, men kvällarna var bäst.

På tisdag

kanske jag börjar blogga igen!

kära dagbok, det här såg jag i helgen:

Här kommer en minirecension: den här utställningen gillade jag! Som att gå runt i nån grumlig undervattensvärld med skumma växter och organismer, lite dovt och mystiskt. Allt är uppbyggt av vardagsföremål – plastfickor, sugrör, metalltejp… – fast i jätteformat, och de optiska effekterna var raffiga. Spektakulärt, såklart, men ganska roligt.

Länk

Jag tänkte förresten påbörja den här i kväll. Har ni läst?